Tre städer på tre dagar

På grund av vissa omständigheter fick vi resa tre dagar på egen hand i Umbrien i april. Eller ska vi kanske säga ”tack vare”, för riktigt trevliga dagar fick vi! På tre dagar hann vi se tre städer i närheten av Casa Voltole; Gubbio, Perugia och Assisi – alla tre mycket charmiga och mycket olika varandra.DSC_0056DSC_0074Vi började med en natt i Gubbio, en liten stad med romerska anor som ligger på en bergssluttning i den norra halvan av Umbrien. Samtidigt som etruskerna levde i området kring Rom fanns även ”umbrierna” som bodde i Umbrien. Efter detta folk har man funnit några stycken stora bronsplattor som i detalj beskriver hur deras religiösa riter firades – tydligen mycket unika i sitt slag – och eftersom ingen ännu har kunnat förstå det umbriska språket i detalj har man med hjälp av romerska, grekiska och etruskiska kunnat tyda ungefär vad det står på plattorna. Dessa plattor finns i Palazzo dei Consoli vid Piazza Grande och är Gubbios största sevärdhet. Efter museibesöket tog vi en åktur upp till bergets topp med hjälp av en skitläskig (ursäkta språket) liten skidliftsliknande bergbana. När vi skulle åka upp fick vi stå på varsin färggrann prick på marken och sedan på givet kommando hoppa in i en liten ståkorg i metall med plats för två personer. DSC_0150 DSC_0118 DSC_0115 DSC_0102 DSC_0092

Efter ett dygn i Gubbio tog vi bussen till Perugia, vilket är regionen Umbriens huvudstad. Perugia är i nuläget med och tävlar om att bli Europas kulturhuvudstad (1 av 3 finalister), vilket märktes tydligt. Utöver ett stort utbud av fina muséer och konstutställningar har de även en väldigt trevlig och välskött stadskärna – även denna med etruskiska/umbriska anor – och en av de absolut hippaste, förarlösa spårvagnarna vi har sett…! Vi besökte även två gamla ”skrålokaler” där den ena huserade den medeltida stadens handlare, och den andra de som växlade pengar (finns det något ord för detta?). Dessutom har Perugia en av Rafaels första fresker, eftersom denne studerade under ”Perugino” som förstås (det hörs ju på namnet) kom från staden Perugia. DSC_0158 DSC_0151DSC_0167DSC_0174IMG_0799

Den sista av de tre dagarna åkte vi för att besöka staden Assisi, vilken precis som de övriga två ligger på en bergssluttning med magnifik utsikt över slätterna. Assisi är absolut mest känd för att vara Sankt Franciskus hemvist (ja, San Franciscos namne, och grundare till Franciskanerordern), men även Sankta Klara, vars efterföljare kallas klarissor. Assisi var en mysig liten stad, men hade i vårt tycke gräsligt mycket turister, vilket tar bort en del av charmen. IMG_0805

Annonser

Umm-m-mbria!

Största delen av april månad spenderade vi på Casa Voltole som ligger mitt i den kuperade och gröna regionen Umbrien. På toppen av en kulle mitt i en dalgång ligger två nyrestaurerade, gamla stenhus som numera huseras av Annie och Raanan, båda ditflyttade ifrån Israel sedan ett par år tillbaka. Det ena huset rymmer två fina lägenheter som hyrs ut till turister (rekommenderas!!) och det större fungerar som bostadshus med ett superfint litet gästrum med egen ingång där vi fick bo. Allt på gården och runt omkring var (och är!) väldigt vackert, faktum är att hela Umbrien visade sig vara en riktig pärla, vilket vi inte var helt beredda på. Gården ligger i närheten av staden Magione, precis intill den stora Trasimenosjön, ifrån vars tågstation vi lätt kunde ta oss runt till när- och fjärran liggande städer.DSC_0185DSC_0193 Såhär i efterhand kan vi konstatera att Casa Voltole absolut hör till en av våra favoritgårdar, framför allt tack vare de supergulliga värdarna som tog otroligt bra hand om oss. Vi fick lära oss många nya saker, såsom att anlägga ett nytt trädgårdsland, beskära olivträd, plocka vild sparris, odla fröer och så vidare. Arbetsmässigt låg gården ungefär på samma nivå som tidigare gårdar, både vad gäller arbetsuppgifter och tider, så med regelbundna kaffepauser och mycket goda måltider har vi absolut ingenting att klaga på! Vi hoppas verkligen på att kunna återvända dit någon gång i framtiden, kanske för att dela lägenhet med vänner och/eller familj… (någon sugen?!).DSC_0178 DSC_0179

En dag mot slutet av vistelsen gjorde vi en bilutflykt alla tillsammans. Vi styrde kosan söderut i regionen och började med ett par timmar i den medeltida staden Spoleto. Efter en vandring runt i staden med ett besök uppe vid stadens gamla borg (och lunch på en pizzeria som inte serverade pizza till lunch utan bara till middag, snacka om falsk marknadsföring…) åkte vi vidare till en pytteliten stad vid namn Scheggino. Vanligtvis håller vi oss till vår medhavda guidebok över hela Italien då vi väljer resmål, men en stor fördel med att lära känna lokalbor är att man får tips om ställen som guideboken aldrig skulle få för sig att nämna. Den här lilla medeltida staden var otroligt mysig och välskött, det kändes som att vandra omkring i kulisserna till en film eftersom vi knappt mötte en enda människa under hela tiden vi var där. Utöver att vandra omkring i de gamla gränderna och njuta av de vackra omgivningarna fanns där egentligen ingenting speciellt att se – om man inte är tryffelfanatiker och suktar efter ett besök på det lokala tryffelmuséet – så vi kan givetvis förstå att den inte nämndes i guideboken, men är man i närheten är det absolut värt ett besök. DSC_0217 DSC_0231DSC_0255 DSC_0261DSC_0263

Elins födelsedag i Venedig

Tidigt en morgon anlände vi med nattåget till Venedig. Trots att det fortfarande var kolsvart ute märkte vi direkt på tågperrongen att vi hade kommit till en väldigt spännande och speciell plats. Vi hörde inga ljud från bilar, det luktade hav och det var knappt några människor ute. Direkt utanför tågstationen hoppade vi på en ”vattenbuss”, en så kallad Vaporetto, som körde oss genom ett väldigt stilla och sovande Venedig längs med Canal Grande bort mot Markusplatsen. Under båtfärden började solen sakteligen stiga upp över staden och vi kunde mer och mer skymta fasaderna från de stora villorna som kantar den stora kanalen. Eftersom vi båda var nyvakna (näst intill sovande) var det hela en näst intill magisk, mycket suggestiv upplevelse.DSC_0135BildEfter att ha lämnat våra väskor på ett ålderdomligt och originellt, familjeägt hotell bara ett par hundra meter från Markuskyrkan vandrade vi omkring i staden som pö om pö började vakna till liv. Vi fick uppleva en folktom Markusplats, äta frukost på en bar tillsammans med riktiga venetier, besöka fiskmarknaden in action och vandra helt ensamma över Rialtobron. Någon gång runt åttatiden smällde det dock till rejält och horder av turister dök upp som ifrån intet. Alla vaporetti vi kunde skåda såg ut att nästan sjunka på grund av de enorma mängder människor som trängdes därpå, och väskförsäljare och guider med små flaggor trängdes i de smala gränderna – ”köpmannen i Venedig” har fått en ny innebörd för oss…!DSC_0139 DSC_0138 Nu låter det förstås som att staden helt saknar charm under dagtid och vi vill understryka att så är absolut inte fallet. Hela vistelsen i Venedig var underbar; skyhögt över förväntan och vi ville aldrig åka därifrån. Givetvis är det aldrig kul att behöva trängas med vassarmbågade [insert turister av valfri nationalitet som du tycker kan vara besvärande, för där fanns många att välja bland] och känna att man bara inte kan stanna var som helst inne i en kyrka och titta på något man tycker är fint, för man måste följa den tjocka strömmen av människor framåt för att inte bli ihjälklämd, och så vidare, men vi tyckte att det bara var just i området kring Markusplatsen som var på detta viset. När vi lärde oss att hitta lite bättre i staden gick det bra att undvika just de stråken där alla vill gå, de broarna som alla ville fotografera och de vattenbusslinjerna som alla hade blivit rekommenderade skulle vara så himla fina via guideböcker och dylikt, så det var väldigt trevligt att vandra omkring oavsett tid på dygnet.DSC_0151DSC_0162 Prismässigt ligger Venedig ungefär som i Stockholm, skulle vi nog säga. Många säger att Venedig är dyrt och detta stämmer förstås på hotellen – och restaurangerna, ifall man väljer att äta på ställen med vita dukar och uteservering vid en kanal – och jämfört med övriga Italien är det absolut dyrare, men är man gatusmart kostar det inte alls mer än vad man klarar av, till och med för oss som har arbetat gratis sedan i augusti! Vi uppmanar alla som har möjlighet att någon gång i livet ta sig dit, för det är verkligen en speciell plats. Om inte annat så för att få uppleva ett Italien utan konstant hets, med trevliga människor och god mat och för den ickeexisterande biltrafiken. Som vi förstod det är Venedig en av de få italienska städer som har en historia av ordning och reda, med ett välskött styre som folket haft förtroende för och liknande (rätta oss gärna ifall detta inte stämmer), och vi kan ärligt säga att Venedig är den absolut renaste staden vi har besökt under de åtta månader vi har varit här. Vi kan dessutom inte klaga på att varje dag få höra de sjungande gondoljärerna upp till vårt rum på enstjärniga hotell Doni, fint sjöng de till och med!DSC_0178DSC_0182DSC_0186DSC_0201DSC_0204DSC_0208 På Elins födelsedag gjorde vi ett besök på Palazzo Ducale (där hon blev inlåst i fängelsehålan, se bild ovan), letade i två timmar efter en cafeteria med tårta (det slutade med en kompromiss i form av äppelkaka, man får inte vara hur petig som helst) och en myyycket god middag med grillad svärdfisk!DSC_0235 DSC_0221DSC_0238DSC_0241DSC_0246DSC_0249DSC_0266

En aprildag i Pompeji

Efter den senaste gården åkte vi direkt till Neapel och tog in på ett mediokert hotell. Observera att där fanns både varmvatten, trevliga människor, rena lakan, mer än en fungerande lampa i hela rummet samt en riiiktigt skön säng. Färgen satt också kvar på väggarna och inga störande småkryp i rummet. Vi var i himmelriket, med andra ord! Vi njöt av storstadslivet, åt alldeles för mycket pizza och sov som klubbade sälar.

Neapel är en väldigt livlig stad där bilarna bara i bästa fall stannar mot rött, polisbilarna trippelparkerar med saftblandarna på istället för varningsblinkers och ficktjuvarna lever trångt men gott. Som turist bör man med andra ord vara något mer på sin vakt än vanligt, men håller man sig bara någorlunda lugn och sansad går det hela mycket smärtfritt. Den ökända Camorramaffian märker man inte alls av som turist – om man inte möjligtvis skulle börja räkna på antalet caféer/barer per kvarter och inse att nej, det är nog inte riktigt normalt med så många, så de säljer kanske inte bara kaffe… Neapel bjuder, som så många andra italienska storstäder, på shopping, oändligt med fina, gamla kyrkor, billiga restaurangalternativ samt mängder med sevärdheter. Det är även en ultimat utgångspunkt för tåg- eller bussutflykter till bland annat Amalfi och Sorrento.

En förmiddag tog vi ”pendeltåget” (Circumvesuviana) ut till Pompeji och spenderade – förutom en massa pengar på inträdesbiljetten, för där kunde man minsann inte lura kassörskan att vi var varken studenter eller under 25 – många timmar med att vandra omkring bland de gamla romerska ruinerna. Ett mycket givande och spännande besök! DSC_0081 Här synes vulkanen Vesuvius, den stora boven i dramat, bakom de gamla ruinerna.DSC_0089 DSC_0090 DSC_0092 DSC_0093DSC_0094Många av de föremål som hittats under askan har samlats i stora magasin som man kan kika in i genom ett galler. Människan i bakgrunden är en gipsavgjutning från ett hålrum som bildats i marken där hon tidigare hade blivit begravd utav askan. Man kan på så sätt se vilken position människorna befann sig i i det ögonblick hela staden blev övertäckt. DSC_0097Många av de prylar som hittats finns nu på Neapels arkeologiska museum, vilket vi tyvärr inte hade tid att besöka. DSC_0098

DSC_0124DSC_0099 DSC_0127 DSC_0129Denna skylt satt utanför en gammal restaurang. Vi tolkade tecken nummer ett respektive tre som pajbit och gaffel, men hade något svårare att begripa vad mittentecknet kunde tänkas föreställa.DSC_0132 Här kan man tydligt se att romarna redan för 2000 år sedan hade arga, fastkedjade vakthundar och parabol. DSC_0120 DSC_0118 Ett badhus.DSC_0114 Taket i Pompejibornas massagestudio (på riktigt!).DSC_0109 #ootd – outfit of the day… Vi körde på marinblå ylleblandningströja, modell vid och urtvättad, tillsammans med kakifärgade arbetsbyxor med väldigt många fickor och avtagbara ben, smutsigt hår, kånken, samt givetvis getbajsiga arbetsskor. Parmatchning när det är som allra hetast…

De sista dagarna på San Cassiano

BildSom vi tidigare har nämnt fick vi på slutet ett välkommet tillskott i form av Shane, och tillsammans gjorde vi (förutom att sweepa på gårdsplanen, förstås) en dag en häftig vandring upp på berget Matese. Vi ställde klockan i ottan för att hinna promenera in till byn Piedimonte Matese (det betyder något i stil med ”vid foten av berget Matese”) där vi senare tog en buss så högt upp man kunde, till byn San Gregorio. Därifrån följde vi en vandringsled genom naturreservatet upp till Lago del Matese (Matesesjön), med en bruttostigning på ungefär 3000 meter, där vi avnjöt en helt stört efterlängtad lunch med sjön och snöbeklädda bergstoppar mitt framför näsan.DSC_0023BildDSC_0035På hemvägen bestämde vi oss för att strunta i vandringsleden och liftade istället ända till Piedimonte med en mycket trevlig hobbyfotograf. Han kunde ungefär lika lite engelska som vi kan italienska, så det blev en härligt förvirrad diskussion om vilka typer av djur det fanns i skogen vi nyss hade vandrat i – mest i form av gester och ljudhärmande djurläten.

DSC_0058Nu har vi lämnat gården för gott och är ganska nöjda med att slippa gårdsstädning och terrorgäss mer!DSC_0070DSC_0036DSC_0040DSC_0047 DSC_0042

Sista veckan i Campania

Snart är det dags för oss att lämna San Cassiano för nya äventyr och ingen av oss sörjer detta nämnvärt (se tidigare inlägg). Under den tidigare veckan fick vi WWOOF-utökning av Shane från Singapore. Ett mycket välkommet tillskott! Utöver det faktum att det blir lättare att utföra jobb med tre än med två personer har vi också haft väldigt roligt ihop.

I samma veva som Shane kom hit lämnade våra värdar oss med farmodern för att besöka vänner i Bologna. Farmodern, Rosanna, har varit minst sagt svårt att lära känna. Om man ska uttrycka sig nätvänligt och en gnutta diplomatiskt kan vi bland annat säga att hon är väldigt rakt på sak, är ganska så mycket bättre på att hitta brister i allt vi gör än något annat och inte verkar ha särskilt mycket till övers för wwoofare. Tro mig, vi har försökt att vara trevliga och Frej försökte under de två första veckorna att charma henne genom att tacka så mycket för den goda maten och liknande, men det var som att försöka prata med en vägg, mer eller mindre. Tror knappt att hon sa tack en enda gång. Varje gång vi har försökt hjälpa till med något eller tagit egna initiativ gör vi visst bara fel. En eftermiddag var vår arbetsuppgift att hjälpa henne att städa i ett av förrådsutrymmena på gården, men under de tre timmarna stod vi bara och tittade på 95 % av tiden. Lite ledsamt, sådär.

Vi misstänker dessutom att hon inte tycker att wwoofarna behöver något varmvatten i duschen, för varken vi eller Shane kan duscha mer än en minut innan det kommer isvatten. Därför har vi i smyg duschat i de andra B&B-rummen i huset som inte varit uthyrda till gäster… Frej tycker att detta är tjyvigt och Elin tycker att det är befogat. Jag (Elin) anser att det finns två tänkbara anledningar till att vi saknar varmvatten:
1. Det är något riktigt fel på duschen. I detta fall borde de inte bry sig om att vi lånar duschen i de andra rummen så länge vi lämnar det helt och hållet i det skick vi fann det. Eller
2. De har stängt av varmvattnet för att uppvärmningen åt wwoofarna inte ska kosta dem några pengar.

Ifall alternativ två stämmer vore det ju hemskt och elakt att tycka att vi är mindre värda än betalande gäster, trots att vi arbetar gratis åt dem 7 h/dag i över tre veckors tid. Vi är ju människor precis som de, inte bara gratisslavar, och vi borde kunna ha möjlighet att sköta vår hygien någorlunda när vi står och svettas hela dagarna. Det är inte heller som att vi står och spolar varmvatten för att det är så himla kul, utan en gång i veckan borde man få möjlighet att tvätta håret. I början av vistelsen frågade jag försiktigt om det fanns någon möjlighet att få varmvatten i duschen, varpå de svarade mycket undvikande, tittade på varandra och sa att de nog skulle kunna kolla på det (det hände inte). De gånger gårdarna har haft begränsat med vatten och/eller varmvatten har vi givetvis varit mer förstående, men känslan av att man inte anses vara värd lika mycket gör en lite uppretad…

Nog om detta. Här kommer några bilder från veckan!

20140331-194528.jpg

20140331-194610.jpg

20140331-194450.jpg

20140331-194508.jpg

20140331-194547.jpg

Varje välordnad tillvaro har sina lediga stunder, och den som inte kan skaffa sig sådana kan inte konsten att leva.

Notering

Varje välordnad tillvaro har sina lediga stunder, och den som inte kan skaffa sig sådana kan inte konsten att leva.

ur Hadrianus minnen av Marguerite Yourcenar

Vi är på mars månads gård, San Cassiano strax norr om Neapel, och har hittills avverkat ungefär två av våra tre veckor här. Det är svårt att förklara hur vi trivs här på gården, för det är väldigt olika från stund till stund. Vissa saker gillar vi väldigt mycket och vissa saker inte alls. Det första som dyker upp i huvudet på frågan ”Hur är den nya gården?” är nog att det är annorlunda, för våra värdar verkar mer se detta som ett monetärt utbyte än ett kulturellt. Det är inte alls samma välkomnande, familjära känsla som vi upplevt på så många andra gårdar, men samtidigt kan vi inte alls påstå att de har gjort något egentligt fel. Det första som hände när vi anlände till gården var att vi blev visade till vårt rum (som på så många andra gårdar ett utav deras B&B-rum i ett fristående hus) och blev tilldelade ett schema och ordningsregler. Där stod saker som att ”wwoofare ska alltid hjälpa till att duka bordet före och att duka av efter maten” som man kanske kan tycka känns självklart när man bor med någon annans familj i tre veckor, men också att ”wwoofare ska alltid sopa gårdsplanen” vilket vi bittert fick erfara var det enda på papperet som familjen bryr sig om att vi faktiskt gör. Mer om detta strax.

bild (2)

Gårdens huvudsakliga inkomst kommer (tror vi) från deras restaurang som är öppen och serverar italiensk husman närhelst det dyker upp någon gäst – anmäld eller ej. Oftast är det tomt, men ibland har de upp mot 80 gäster samtidigt. Förutom vårt värdpar, som bara är ett par år äldre än oss själva, bor här också deras tvååriga dotter, farmor, två hästar, tre minigrisar, fyra hundar, sex tokaggressiva gäss, fem kaniner, okänt antal katter och höns. Dessutom kommer det och går släktingar åt höger och vänster, och vi blir nästan varje dag introducerade för någon ny kusins ingifta farbrors svärson eller dylikt som vi aldrig kommer ihåg namnet på. De har en ganska stor trädgård med ett litet växthus där det odlas alla tänkbara grönsaker (och ibland även mindre lagliga substanser, misstänker vi, italienarna tycker det inte är så noga vilken slags cigarett som sitter i munnen när de kör bil), ett par åkrar som rymmer vete, korn och bönor, samt vinrankor och olivträd. Som ni förstår är det hela ganska rörigt och mycket på gården känns rätt dåligt uppstyrt. Det är oordning nästan exakt överallt förutom det som syns utåt mot gäster (gårdsplanen, till exempel). När vi fick ett ryck och på eget initiativ städade i stallet för första gången på x antal år hittade vi absolut allt möjligt – till och med levande skorpioner – det mesta skräp, dock.

Bild

Hur som helst, den andra dagen på gården stod vi på gårdsplanen redo att arbeta klockan nio, precis enligt schemat, men ingen av våra värdar fanns att finna. Bilen var borta, huset var tomt, varken farmor eller någon farbror som vi hittade på gården hade någon aning om var de hade tagit vägen eller vad vi skulle göra, så i brist på annat bestämde vi oss för att helt enkelt vänta tills någon dök upp. Rätt vad det var kom bilen farande och vår ena värd hoppade ur, arg som ett bi. Vi förstår fortfarande inte riktigt varför, men vi fick en utskällning som heter duga för att vi bara väntade. ”You can never just wait in life! Never wait! Why don’t you sweep? You must always sweep!”. Vi försökte förklara oss, men det var en enkelriktad ”diskussion”. Han körde oss i ilfart till sin mosters gård där vi fick hjälpa till med att binda vinrankor inför nästa säsong.

bild (1)

Efter detta var vi förstås livrädda för att någonsin bara vänta och vi har många gånger sopat gårdsplanen, hela uppfarten (200m?), stallet, och runt husen trots att ingen nog hade kunnat påstå att det egentligen har behövts. ”You must always sweep!” har blivit vårt eget interna skämt som vi säkert kommer råka skrika åt varandra i närvaro av våra värdar någon gång, hehe… Till saken hör att vårt arbete egentligen är ganska slappt. Eller ouppstyrt, vi vet inte riktigt vilket. Ofta försvinner våra värdar utan att säga nånting. Vi antar att det förväntas av oss att vi ska ta egna initiativ, så vi har putsat allt läder i hela stallet, rensat kaninburar, klappat hästar och hundar, och allt annat vi har kunnat komma på bara så att det ska se ut som att vi gör något vettigt. Efter ”you can never wait in life”-utskällningen den andra dagen har vi båda fått ytterst svårt att göra ingenting och vi ser alltid till att vara sysselsatta med någonting även om det bara innebär att vi går runt husen på gårdsplanen… Vi får sällan några direkta uppmaningar om vad vi ska göra förrän vi själva går och frågar – allt detta bidrar till att vi mest känner oss som gratisarbetare som är här för att göra lite nytta än att de faktiskt bryr sig om OSS. Ibland säger han obrytt att det inte finns något att göra, eller att vi ska ”just relax” så då brukar vi promenera in till stan eller sitta och läsa i solen. Vi trodde ju att wwoofingen gick ut på att få lära sig om ekologiskt jordbruk, få prova på olika saker, liksom lite mer ”utbyte” över det hela – inte bara att vi ersätter någon som egentligen skulle ha betalt för att arbeta självständigt.

bild

bild (3)

Nu känns det som att detta blir alltför negativt, och allting är verkligen inte dåligt! Vårt rum är fint och vi har också tillgång till ett vardagsrum med öppen spis som vi från och med igår delar med en nyanländ kille från Singapore. Hästarna är trevliga och gnäggar (till Elins förtjusning) glatt när man kommer, hundarna är lite tokiga men roliga, och gården ligger väldigt vackert beläget i en dal med höga berg runt omkring. Vädret har fram till i helgen varit hur fint som helst, och vi har båda fått en riktigt stekig bränna (Farmorn i huset verkar fortfarande inte vara helt övertygad om att Elin är från Sverige). Ja, listan kan göras lång, men det tar vi nästa gång!

bild (4)Bild

Sista gården inbokad

Efter gården vi är på nu, San Cassiano, har vi bara två ställen kvar att besöka innan det är dags för oss att återvända till Sverige för gott, och vi fick nyligen veta att den sista vistelsen faktiskt ska spenderas på Capo Granitola igen! Vi fick ett erbjudande om att komma tillbaka ner till Sicilien – an offer we just couldn’t refuse, så att säga, med tanke på allt trevligt vi fick vara med om där senast. Efter att vi också hade hittat någorlunda billiga flygbiljetter var saken biff och vi är givetvis hejdlöst peppade på att få återse våra favorithundar och se hur det går för alla de små valparna som knappt kunde krypa då vi lämnade senast. 

Här kommer lite bilder från Capo Granitola!

Bild

Bild

Bild

BildBild

Una vacanza Genovese

I början av mars fick vi ett äntligen återse våra kära föräldrar. Ifrån olika hörn i Europa flög vi alla till Genova, huvudstaden i den nordliga provinsen Ligurien. Under en veckas tid delade vi en stor, hyrd lägenhet i närheten av centralstationen och upptäckte tillsammans både staden och omgivningarna. Bland annat spenderade vi en dag med att resa omkring i Cinque Terre, en landremsa längs kusten som huserar fem gamla, svåråtkomliga fiskebyar som blivit vida kända för sina pittoreska, färgglada hus som ligger belagda på klippor rakt över det azurblå havet. Allt som allt en riktigt trevlig vecka! Under den sista helgen toppades vistelsen med ett besök av Frejs syster Caisa och Jimmie – bättre med ett kort besök än inget alls, tycker vi förstås!

Bild

Bild

DSC_0486

DSC_0512

DSC_0560DSC_0609DSC_0567

I Genova ligger ett av Europas största akvarier och en eftermiddag där var förstås givet. Trots italienarnas förmåga att få nästan allt att upplevas som hopplöst oorganiserat var besöket riktigt trevligt och förvånansvärt givande, trots att ingen i sällskapet var någon större fiskfanatiker. Där fanns allt ifrån pingviner till hajar och delfiner.

DSC_0462

DSC_0454

DSC_0388

DSC_0465

 

DSC_0575DSC_0585DSC_0621DSC_0628

Nu hoppas vi att våren går lagom snabbt så vi snart får träffas allihopa, igen!